AIK välkommna tillbaka till Allsvenskan
Sitter på min praktikplats som är på Biståndsenheten i Gävle och ser tillbaka på en tid av turbulens mestadels i känslor och resultat. Visst fan var det skönt att se AIK vinna mot gurkorna på skitvallen i Västerås. Visst fan var det skönt att få gråta av glädje en än gång, var länge sedan sist.
Men varför all denna glädje?
I många år nu har tankarna gått isär. Man har varit intresserad av AIK och föreningen i stort sedan barnsben men den riktiga fanatiska inställningen kom i och med SM-GULD 98 och CL 99.
Spelare som Nebbo, KUNG Mjällby och Nordin ligger en varm om hjärtat och visat en inställning mot oss supportrar som ska ge all heder.
Man har vrålat i både med och motgång. Men förra året var nog fan mig knäcken för mig, och många andra med svart gula hjärtan.
Degradering till Division 1 i ishockey, Judas Franzen skriver på för Aporna, samt se ett uruselt överbetalt gäng spela våran kära förening ner till superettan. Det var mycket alkohol som behövdes för att dränka den sorgen.
Sedan kom glädjen i och med vinsten mot Västerås, eller?
Hur skall man ställa sig till att AIK kommer vara en medelförening i många år? Hur skall man kunna ta sig till Råsunda med känslan över att vi inte är bäst i stan?
Supportrarna har visat att vi är de bästa i med och motgång, men när skall spelarna förstå att de måsta sluta våldta våra hjärtan med i härdliga rykten om att det krökas för mycket och att moralen ligger i lönen?
Känslorna känns fortfarande på topp. Vi har en tränare som brinner för klubben, vi har en ledarstab som godtyckligt vet vad som gäller när man spelar för AIK, jag tänker på främst på Andreas och Hjälten Nebbo. All heder åt er, och till alla minnen ni har givit mig.
Nej fan nu tänker jag inte gnälla och tänka för mycket på nästa säsong. För nu är Hockeyn här. Det verkar vara ett lag med mycket hjärta och moral. Ok att spelare har kommit från division 1 och inte håller allsvensk standard. Men med moral och hjärta klarar man sig kvar och drar till sig publik.
För snart är det dags att dra på sig tröjan igen och vråla ut sin vrede och glädje på hovet igen.
Annars kan jag alltid påminna syster min om att snart kommer hockey debuten för min systerson som över min döda kropp kommer att följa systerns nya pojkväns konsperations teorier om att han skall följa aporna från djurgården.
det funger helt enkelt inte så i min familj.
Framåt mitt kära AIK!
Men varför all denna glädje?
I många år nu har tankarna gått isär. Man har varit intresserad av AIK och föreningen i stort sedan barnsben men den riktiga fanatiska inställningen kom i och med SM-GULD 98 och CL 99.
Spelare som Nebbo, KUNG Mjällby och Nordin ligger en varm om hjärtat och visat en inställning mot oss supportrar som ska ge all heder.
Man har vrålat i både med och motgång. Men förra året var nog fan mig knäcken för mig, och många andra med svart gula hjärtan.
Degradering till Division 1 i ishockey, Judas Franzen skriver på för Aporna, samt se ett uruselt överbetalt gäng spela våran kära förening ner till superettan. Det var mycket alkohol som behövdes för att dränka den sorgen.
Sedan kom glädjen i och med vinsten mot Västerås, eller?
Hur skall man ställa sig till att AIK kommer vara en medelförening i många år? Hur skall man kunna ta sig till Råsunda med känslan över att vi inte är bäst i stan?
Supportrarna har visat att vi är de bästa i med och motgång, men när skall spelarna förstå att de måsta sluta våldta våra hjärtan med i härdliga rykten om att det krökas för mycket och att moralen ligger i lönen?
Känslorna känns fortfarande på topp. Vi har en tränare som brinner för klubben, vi har en ledarstab som godtyckligt vet vad som gäller när man spelar för AIK, jag tänker på främst på Andreas och Hjälten Nebbo. All heder åt er, och till alla minnen ni har givit mig.
Nej fan nu tänker jag inte gnälla och tänka för mycket på nästa säsong. För nu är Hockeyn här. Det verkar vara ett lag med mycket hjärta och moral. Ok att spelare har kommit från division 1 och inte håller allsvensk standard. Men med moral och hjärta klarar man sig kvar och drar till sig publik.
För snart är det dags att dra på sig tröjan igen och vråla ut sin vrede och glädje på hovet igen.
Annars kan jag alltid påminna syster min om att snart kommer hockey debuten för min systerson som över min döda kropp kommer att följa systerns nya pojkväns konsperations teorier om att han skall följa aporna från djurgården.
det funger helt enkelt inte så i min familj.
Framåt mitt kära AIK!
Kommentarer
Trackback